I juni fyller Lennart Hellsing 90 år. En av hans senaste böcker – Welams vädermödor – beskrevs som 2008 års mest trendiga bok av Dagens Nyheter. Själv säger sig Hellsing inte vara så uppmärksam på trender.
– Det kommer en massa trender hela tiden och plötsligt ska böcker handla om vissa saker. Jag tror att trender blir viktigt för att folk glömmer väldigt fort. Det som hände för länge sedan är inte så intressant. Många tycker att tiden börjar när de själva föds – och så är det ju på sätt och vis – men samtidigt inte. Tiden – det är en lång historia.
Lennart Hellsing visste redan tidigt att han ville arbeta med att skriva. Han berättar att han började skriva verser i tolvårsåldern när jag började skriva verser. Han hade en dockteater hemma och skrev små stycken om lärare och bekanta som han spelade upp för kompisarna. Men med stor sannolikhet började Hellsings historieberättande tidigare än så.
– Min pappa hade lanthandel i Västanfors och från den tog han hem reklamskyltar som jag fick leka med. Det var färgglada skyltar med den lille Tulo-läkaren, Pixpojken och häxan från Häxans skurpulver.
Figurerna var välkända varumärken under 1920-talet och med dem lekte Lennart Hellsing fram små historier och äventyr i familjens hus i utkanten av Fagersta i Västmanland.
1925 flyttade han med sin mamma och lillebror till Äppelviken i Stockholm. Där började han också skolan 1926. Hans favoritämnen blev litteratur och historia.
Under andra halvan av 1930-talet var Lennart Hellsing i de sena tonåren och de politiska strömningarna och den dramatiska händelseutvecklingen i Europa under den här tiden skulle på flera sätt forma hans framtida författarskap. Som många andra tonåringar slets Lennart Hellsing mellan föräldrarnas önskan om ett riktigt yrke och sina egna författarambitioner.
Som 20-åring år 1939 skulle Lennart Hellsing göra värnplikten. Han hade kort dessförinnan börjat på tekniskt gymnasium, men hoppat av för att i stället vandra med ryggsäck från Dalarna och neråt i landet. Som författare behövde han lära känna Sverige och sina rötter, berättar han. Kort efter det att han hade ryckt in, invaderade Tyskland grannlandet Polen. Andra världskriget hade börjat.
För Lennart Hellsing betydde det att värnplikten förvandlades till en beredskapstjänst som varade under hela kriget. Efter att ha tjänstgjort på olika platser i landet blev han hösten 1944 stationerad i Tornedalen, nära gränsen till Finland.
– Det var strider på andra sidan älven. De svenska befälhavarna befarade att tyskarna skulle ta genvägen över Sverige om de drog sig tillbaka till Norge.
Finlands regering hade slutit ett avtal med Sovjetunionen som krävde att de över 200 000 tyska soldater som var stationerade i finska Lappland skulle fördrivas.
– Vi hade laddat upp ordentligt för att stoppa tyskarna. Vår grupp var med och la ut över
70 000 minor längs den finska gränsen. Vi blev tvungna att byta ut allihop lite senare. Det var ett riskabelt projekt, men det hände inget när jag var med.
Under kriget fick Hellsing på nära håll uppleva vad aggressivitet och hat kunde ställa till med. Han hade också tid att under permissioner och långa vaktpass fundera på vad han skulle kunna göra för att mänskligheten inte skulle drabbas av sådana här krig i framtiden.
– Jag kom väl fram till att det var barnen vi skulle bygga på. 30-åringar är för gamla för att göra något åt. Jag förstod hur viktigt det är att människor får känna och uppleva glädje. Aggressivitet kunde leda till vilka tokigheter som helst, det såg jag med egna ögon.
Det var mer än händelserna under kriget som skulle få betydelse för Hellsings framtida författarskap.
På 1930-talet sysslade han mycket med radio och hade själv byggt en enkel apparat med hörlurar. Han berättar att tyskarna hade kraftiga radiosändare så att det gick att få in deras utsändningar också i Sverige.
– Jag lyssnade på mycket musik, men också på några av Hitlers massmöten. Jag hade ju läst lite tyska och förstod tillräckligt för att inse att det där var en människa man skulle passa sig för.
Han skaffade sig en politisk uppfattning, men engagerade sig aldrig partipolitiskt.
– När jag lyssnade på Hitlers massmöten och hur de förledde människor förstod jag hur viktigt det är att väcka liv i barns egen kreativitet. Så att de kan tänka själva och inte gå på sådant där.
Hellsing tyckte att konsten var det bästa sättet för att väcka liv i barnens kreativitet och livsglädje. För att få så stor effekt som möjligt ville han använda flera konstformer samtidigt.
– Jag tyckte att man skulle påverka barnen med ordkonst, bildkonst, tonkonst, dans och teater. Jag ville använda alla konstformerna som medel för att få fram mitt budskap till barnen.
Genom åren har han ju också samarbetat med många erkända bildkonstnärer och musiker för att förmedla sina ramsor till sina läsare.
Samma år som Andra världskriget tog slut, 1945, kom Lennart Hellsings första barnbok Katten blåser i silverhorn ut på KF:s bokförlag. 1946 gavs verserna ut tonsatta i boken Kattens visor. Och det var bara början på en lång historia.
